Igår var jag och såg fotboll med herr Wall, Challe och Ida. Sverige borde ha vunnit den matchen, men den danska målvakten var ordentligt bra!
Dessutom åt vi kanon god kinamat! Och inte att förglömma friterad banan med glass.... Mumma!

Nu ska jag snart iväg till jobbet. Sen ikväll blir det troligtvis att jag åker hem till herr Wall och sover!

Nu är det bara 43 dagar kvar tills vi åker...

"Va? Har Danmark tagit tio shots? Inte konstigt dom är dåliga!" - Ida förstår inte riktigt.
"Vad är free kicks?" - Ida.
"Frispark" - Challe.
"Jaha, tyckte det verkade lite konstigt att dom fick sparka fritt" - Ida.

I högtalarna: Mark Ronson & Lily Allen - Oh my god

Det var ett tag sen jag skrev. Det har inte riktigt blivit tid till det, har jobbat konstant känns det som, och i torsdags morse var nog den värsta morgonen jag varit med om. Jobbade natten, och ja, jag kan inte berätta allt, men fy i helvete vad trött jag var när jag kom hem... Sen jobbade jag natten igen på det. Så igår kom herr Wall efter han slutat, vi körde till mAx och åt (You go girl! Tänk att det är sista dagen för dig idag, sen kan hon köra någonstanns...), sen in på Coop och köpte ostbågar (dom hade inte Estrella, buhu...), sen hem, öppnade inte ostbågarna utan såg lite på TV sen deckade jag, trodde klockan var halv ett, hon var tjugo i nio.

Idag var det upp och jobba igen, men jag var relativt pigg när jag kom upp iallafall! Slutade 13.30, och då väntade herr Wall i soffan på mig. Hoppade i hans knä och vi "smyste" (internt skämt).

Nu har vi gjort oss klara för att åka in till stan och äta kina mat med Ida och Challe, sen se på Sverige-Danmark matchen, spännande! Blir ingen utgång ikväll, jag orkar inte det, men nästa helg har jag lovat tjejkväll hos mig med karaoke, snacks och lite utgång.

Annars så är det jobb igen som gäller imorgon! Vill bara tillbaka dit igen. Hade en underbar dag där idag. En man gav mig en stor kram när han mötte mig i köket efter han varit och köpt kaka. Idag gjorde jag pannkakor för första gången helt själv, och en kille som inte kan prata ordentligt tittade på mig och sa "Gott!" och då sa en i personalen att det var första gången jag gjort pannkakor, så sa han "Tack så jätte mycket!". En dövstum kvinna (som knappt kan ett ord i teckenspråk) som jag tog hand om halva morgonen gav mig en bamse, bamse, bamse kram innan jag släppte hennes hand så hon kunde sätta sig vid köksbordet för frukost, sen såg hon på mig och gjorde tecken för "snäll" mot mig och skrattade. Det är sånt som värmer och gör det värt att komma till jobbet, det känns så uppskattande, trots att det är tufft ibland.

Nä, om man ska ta och göra sig helt färdig!

Ciao!

Ni vet sådär det känns ibland när man inte har något liv? Denna veckan har jag hopplöst lite fritid! I måndags jobbade jag 7-15.30, igår var det tandläkaren (Felfria tänder, tacktack!), sen skulle jag hjälpa mamma i hennes "affär", hon fick in hennes julvaror, så dom skulle prisas och sättas fram, tog oss 5 timmar. Sen vad det kväll, och då kom herr Wall (Loveli!).
Idag, ska jag hjälpa mamma på förmiddagen i hennes "affär" när en massa ska säljas. Klockan 13 ska jag till Rosa Villan och jobba natten, slutar 8 imorgon bitti, sen ska jag tillbaka dit klockan 16 för att jobba natt igen, till klockan 15.30 dagen efter. Sen ska jag dit lördag, söndag också. Inget liv?
Dock på lördag har jag och Ida bestämt att gänget ska till Tivoli och se på Sverige-Danmark matchen, och troligtvis äta en god bit mat innan. Gott!

Annars har jag faktiskt inte mycket att rapportera. Känns som om allting just nu svärmar runt jobbet. Men jag älskar mitt jobb.

"Karolin är en gris" - En på gruppboendet när jag bad henne låta bli sockret.
"Nej, vad ledsen jag blir då" - Jag.
"Nu ska jag ringa polisen så dom hämtar dig" - Hon på gruppboendet.

"Åh, ja, snälla!" - Jag.

"Dom tar dig i handbojor" - Hon på gruppboendet.
"Detta blir ju bara bättre och bättre!" - Jag.

"Sen slänger dom in dig i ett rum och spänner fast dig i sängen!" - Hon på gruppboendet.

"Oj, nä, nu tror jag att du får gå och ringa" - Jag.

Dom är så roliga när dom lär sig saker att säga, utan att förstå vad dom säger...

Jag och en vän till mig satt och pratade på MSN innan. Vi pratade om vilka serier vi såg och vilka vi mest kunde relatera till.

Jag började då tänka på ett avsnitt av Gilmore Girls. Ett avsnitt då en av huvudpersonerna var tvungen att bestämma sig för vem hon skulle vara med. Vem var det som hon ville bli gammal med? Vem var det som hon kände att han, han är den rätta för mig? Skulle hon göra rätt val? Skulle hon ångra sig efteråt?
Jag minns hur jag satt och grät till det avsnittet. Jag visste precis vad hon gick igenom. Jag visste precis vilka prövningar det var, vilket håll skulle jag gå? Skulle jag fortsätta, eller skulle jag gå någon annanstans? Vem var det jag ville säga "Nu och för alltid" till? Vem var det jag såg mig själv med i soffan, tittandes på en film eller ett dåligt TV-program? Vem var det som visste varenda centimeter av mig, och lite till?

Idag vet jag vet att jag gjorde rätt val.

Då har man just kommit hem från bion, det blev Shrek den tredje idag. Och den var ganska bra! Men som alla uppföljare, så är alltid föregångarna bättre. Men klart sevärd! Bättre än "På smällen" tycker jag. Handlade inte så mycket om Shrek och Fiona denna gången, och inte super bra handling, men man skrattade ändå ett par gånger!

Men när jag hörde den låten, så tänkte jag, åh, vilken låt är det nu? Och sen knep det till i magen, jag minns varför jag slutade lyssna på den.

Tårar.
Over and out.

Igår var jag på kalas för min brors sambos barn. Hon blev sju år, stora damen! Hon fick en cykel av oss alla, hon blev jätte lycklig! Det bjöds på god smörgåstårta och annan god tårta! Mums!

Sen på kvällen skulle jag och herr Wall egentligen gjort en utekväll, men så blev det inte. Det blev en hemma kväll med chips och godis och Eurovision Dance Contest. Och jag må säga, Sverige var inte näst, näst sämst. Tycker att det ska vara på lika villkor så inte båda två är dansare i vanliga fall, utan en är en "allmän kändis". Då tror jag iallafall att Sverige hade kommit högre upp!

Iallafall, idag gick jag upp med ett leende på läpparna. Jag åkte till jobbet med ett leende på läpparna. Jag jobbade med ett leende på läpparna, trots all total kaos. Jag gick ifrån jobbet, med ett ännu bredare leende på läpparna. Aldrig mer ska jag behöva sätta mig fot inne på mAx i dom fruktansvärda kläderna! Jag slängde mina äckliga skor jag jobbat i, i nästan 2 år och spottade lite på dom. Aldrig mer ska jag se dom! Idag var min sista arbetsdag på mAx. Jag ska nu slippa stå i total kaos, folk som skriker på en "Det fattas det, det fattas det, varför gör ingen det, varför gör ingen det här" mitt bland allt pipande från maskiner, skrikande ung(-djävlar), arga gäster (Stod bara och log när ljudvolymen blev högre och högre och tänkte "Tre timmar kvar..."). Jag slipper nu att behöva svara på frågan "Vad är det för skillnad på Max-mål och Orginalmål?", som man behöver göra 58 gånger om dagen. Jag slipper tycka synd om de familjer som kommer varannan dag och köper massvis med mat, tänker ni inte på barnens hälsa, bara för att ni inte orkar göra mat? Jag ska slippa låtsas-skratta åt när folk säger "Varför går det så sakta, ska ni slakta kon också?", HAHA, verkligen jätte roligt, för 4266 gången. Och jag behöver inte heller höra hur folk skriker i öronen på en när man har driven. Jag hör er inte förrens ni kör ända fram till apparaten, så ni behöver inte skrika "HALLÅ?! HALLÅ!?", jag svarar när jag hör att ni kommit fram.
Jag satt och pratade med en tjej på min rast. Vi satt och pratade om jobbet och vilka hemska arbetsförhållande man jobbar under. De bryter ju mot lagen, varenda, förbaskade dag. Vi får ju bara en halvtimmes rast om vi jobbar mer än fem timmar, men vi har, enligt arbetslagen, rätt till en timmes rast om vi jobbar fem timmar. Så jag satt, i ren protest, i en timme på min rast, fast jag skulle haft en halvtimme. Hade jag dåligt samvete? Skulle inte tro det! Jag är så fruktansvärt glad att jag sagt upp mig därifrån. Varför tar inte chefen bättre hand om sin personal? Håller löften? Och varför envisas hon med att fuska sig till sina resultat?
Men det är klart, jag kommer att sakna några ur personalen, och där är faktiskt vissa stammisar som man kommer att sakna, och gäster som faktiskt är jävligt trevliga.
Nä, men glad som attan är jag!

Nu har jag iallafall gjort mig klar för att gå på bio. Jag och herr Wall ska se på Shrek den tredje. Önska oss lycka till!

Igår fick jag för mig att städa mitt rum, jag kom ganska långt, men jag slutar alltid när jag kommit halvvägs, för då hittar jag något som jag bara MÅSTE pilla på, så glömmer jag vad det var jag gjorde från första början.
Iallafall, efter jag försökt mig på att städa, så kände jag att nä, nu klarar jag inte att vara ifrån herr Wall längre, nu MÅSTE jag åka till honom. Och så gjorde jag. Vi mös hela kvällen till filmen Philadelphia, så bra film! Allt Tom Hanks rör blir till guld!

Idag gick vi upp vid åtta, eller herr Wall kravlade sig upp då, och jag låg kvar som vanligt och somnade om tio minuter. Sen kommer han in och försiktigt väcker mig och säger att frukosten är fram plockad, och jag gnäller lite och kryper upp i hans knä och kelar lite. Han skrattar och reser sig upp och jag gnäller lite till, söker efter hans uppmärksamhet. Sen drar jag mig upp ur sängen, hasar mig fram till soffan och tar mina kläder. Det är vår dagliga morgonrutin. Det blir alltid så när vi sover hos honom på vardagarna!

Nu är jag hemma iallafall och ska snart sticka igen. Ska först in på Väla och fixa min klocka, den är alldeles för stor! Jag fick utslag av den förra klockan jag köpte på Ur & Penn, så denna gången sa dom till mig att jag skulle ha den på mig i 8 dagar, men de kunde inte korta ner den då för då kunde jag inte byta in den om jag fick utslag igen. Men ja, jag kan ju inte heller ha den helt löst sittande på armen så jag tappar den?
Sen ska jag in på mAx och jobba. Min näst sista dag på mAx. Sen är det slut. Oj, vad jag kommer ha ett leende på läpparna på söndag när jag går ut från det där jävla jobbet rent ut sagt. Drömde faktiskt om jobbet inatt. Drömde att den biträdande restaurangchefen var riktigt förbannad på en av assistenterna och skrek "(Namnet), HÄMTA NU DOM BLÅA!". (Vad dom blåa är vet jag inte!) Alla hoppade till, till och med gästerna och jag bara stod och skrattade. Jag vet hur man ska ta hennes humör. Sen drömde jag att restaurangchefen satt i styrelsemöte för att alla hade sagt upp sig mer eller mindre. Katastrofmöte, rent ut sagt.

Aja, nä, om jag ska göra mig färdig, sen off to work. Min näst sista dag.  

52. Siffran 52. Vad betyder det, nummer 52? Jo, det är 52 dagar kvar. 52 korta dagar kvar, sen sitter jag på flyget påväg till mitt äventyr i Australien. På flyget ska jag sitta i mer än ett dygn, livrädd för vad som kan hända, medan herr Wall låter mig pressa sönder hans hand med min. (Jag tycker det är obehagligt att starta och landa med flyg). Och när vi har landat står vi med en oviss tid framför oss. Vad ska vi göra? Var ska vi börja? Söka jobb? Titta i Sidney? Ta dykcertifikat? Hyra en bil och köra? Hyra lägenhet?

Jag kan inte förstå så fort tiden har gått. Jag minns när vi bokade resan. Vi tänkte, ärsch, det är så långt kvar. Men det är bara 52 dagar kvar. Sen är vi i Australien tills den 30 juni, sen i Kuala Lumpur, Malaysia en månad, om det går som vi har planerat. Jag kommer att vara ifrån min familj, min släkt och mina vänner hur länge som helst. Jag kan se mig framför mig, hur jag står och storgråter den 20 oktober på avskedsfesten, alla mina och herr Walls vänner hos mig. Mascaran kommer att rinna, och det är inte ens lönt att jag lägger på ny, den kommer ändå att rinna bort igen. Och nu frågar sig många, vattenfast mascara? Och då svarar jag, går inte, mina ögon tåler inte det. Men så sant som det är sagt, jag får ändå rödspärngda ögon när jag gråter i timmavis.

Ida, Charlotte och vår nyfunne vän Jessica. Förstår ni? Förstår ni att jag kommer att vara ifrån er, i 9 månader. 9 långa, långa månader. Ingen liga-fika. Där kommer vara en tom stol på fikan och på festen. Där sitter inte jag. Jag kommer att tänka på er varje dag. Tänka på hur jag missar alla våra hyss och konstigheter. Jag kommer att leva på minnet av era skratt i 9 månader, och jag ska ha bilder på er med mig ner. Jag kommer att se på bilderna och skratta tyst för mig själv, på minnena vi har tillsammans.

Men när jag kommer hem, inser ni vilken fest det kommer bli? Vilken lycka som kommer att finnas då? Och alla de tårar jag kommer att fälla då? Är det ens lönt att man sminkar sig? Nej. Kvittar det vem jag kramar först? Nej, för jag ska krama er alla samtidigt! Då börjar ett nytt äventyr. Nu ska vi alla vara tillsammans igen, och stolen är inte tom längre, och jag ska få vara med er och skratta igen. Vi ska springa på skejt ramper och få blåmärken, dansa till Spice Girls, Rednex och alla andra gamla 90-tals låtar, prata om våra klädproblem och inte minst sagt lyssna på Charlottes kill-problem.

Jag älskar er mina vänner, äkta vänskap, den försvinner aldrig!