Jag såg nyss en artikel på Expressen, Alex Schulman ska sluta blogga, och man pratar om blogghatet.

Jag använder min blogg för att kunna skriva av mig. Jag försöker skriva utan att peka ut en enskild individ. Jag vill kunna skriva utan att bli utpekad och utfrågad vad jag menar. Men ibland vill jag också skriva för att folk ska få veta hur jag känner och mår innuti, ibland vill jag faktiskt att någon skulle kunna ringa upp och fråga, "...men lilla vännen, hur mår du?".  Många frågar inte mig om det, vet inte om de ens vill veta vad som rör mig. Många gånger skriver jag, och sen suddar jag bort det lika fort igen. Vad skulle folk tro om mig om jag skrev så?

Många tror nog att jag lever ett bekymmerslöst liv, men där är så mycket som bubblar under ytan som inte många vet om. Jag vet att jag har problem med att verkligen berätta vad som finns i min hjärna och mitt hjärta. Men jag har, tyvärr, vant mig vid att folk inte vill lyssna på mig, utan istället vill att jag ska lyssna och ge råd. Har de inte funderat på hur jag vet hur man ska göra vid det tillfället?

Jag må vara 21 år, men jag har varit med om mer än vad många kan tro. En dag ska jag berätta, när jag känner mig stark nog att göra det och om där är någon som vill läsa om det. Men sen vill jag göra det utan att peka ut någon och lämna ut hela mitt liv. Internet är en stor värld, och det jag skriver kommer för alltid vara fast där. 

Det finns ingen som herr Wall, du har alltid lyssnat och hjälpt mig, och hållt om mig tills jag slutat gråta, ända sedan vi började träffas för första gången, precis som jag gjorde när du berättade ditt liv för mig. Den kärlek du ger mig, den växer inte på träd. Min bästa vän, min livspartner och själsfrände. Det finns ingen som jag litar på som jag litar på dig. Jag vet att du alltid lyfter luren när jag ringer, och skulle du inte svara just den gången, så vet jag att du ringer upp sekunderna efter och inte väntar hela dagen. Den kärleken som finns mellan oss, den är så svår att sätta i ord. Vi vet alltid var vi har varandra, och vi vet precis vad den andra tänker.
Som nu i lördags, vi stod och väntade på att vår vän skulle komma och hämta oss. Vi tramsade, jag sa: "Åh, den låten...", hann fundera en halv sekund, innan du började sjunga "All night long..." på det omotiverade sättet som hon gjorde i Idol förra året. Det var precis den jag tänkte på, och som vi skrattade. Hur kan vi göra så, gång på gång?
Jag och herr Wall är så mycket mer än bara pojkvän, flickvän. Vi är varandra.

 

Janni

2 oktober 2007 12:18

haaj! jag skriver helst inte hur jag mår på min blogg. men ibland känner jag att får jag inte ut det jag vill säga så spricker jag. folk får läsa och tycka vad fan de vill, för jag bryr mig inte.

puss

http://jannipanni.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ni hittar mig och mina tankar på blogspot.com

I miss you.

Mina vanner, jag ar i Australien, sa jag har inte riktigt tid att uppdatera er om mitt liv har. Saknar ni mig, lika mycket som jag saknar er, finns jag pa resedagboken.se under alias Karolfin!Pa aterseende!Ciao!...

Sitter just nu och ser på när herr Wall tränar. Han har lånat min yogamatta att göra sina övningar på. Han pustar och stonkar, mer än när han.... Ehm... Iallafall...!Var just och åt på Teaterkatten med herr Wall och hans föräldrar. Gud give mig frid,...

Nu ska jag iväg och äta middag med herr Wall och hans föräldrar på Teaterkatten. I'll talk to you later. ...