Nu har mina paranteser kommit hem igen från Köpenhamn, och allting är som vanligt. Dock har de tagit bort presenningen från poolen, så nu kan vi snart bada och basta! Underbart!

Har varit fantasiskt underbart väder idag! Så det blev glass och promenad!

Det blev lite knas igår kväll. Men nu är det ute ur kroppen, och vi kan fortsätta som vänner. Vi satsar på det sen, men inte nu. Det har jag sagt till dig. Jag är inte färdig.

Ciao!

Ibland orkar man inte mer. Ibland känner man att kroppen säger att nu räcker det. Ibland önskar man att man bodde på andra sidan jordklotet, så man kom ifrån allting. Ibland är vissa ögonblick de bästa i ens liv, men samtidigt önskar man att de aldrig skett. Ibland vill aldrig tårarna ta slut, utan det bara fortsätter rinna, tills man tror att det ska komma blod. Ibland vet man inte när det är hjärnan eller hjärtat man ska lyssna på, vad ger en rätt beslut egentligen? Ibland vet man inte om man ska ta steget att gå vidare, eller satsa på det igen. Ibland vet man inte vad som är rätt eller fel, har man någonsinn gjort rätt? Eller var allting bara fel? Ibland tror man att man hittat rätt, men ännu en gång faller man ner i fällan. Ibland finns det ögonblick då man önskar att man kunde stänga igen ögonen, och när man öppnar upp dom igen, var det bara en vindpust som svepte förbi. Är vi bara en vindpust? En storm eller kanske till och med en orkan? Ibland önskar man att sängen inte kändes så stor, som världen gör när man är ensam.

Vad gick snett egentligen?

It doesn't make, any sense at all.